Den här boken har jag väntat på länge. Den borde ha kommit redan på 1930-talet, när dialekterna ännu var någorlunda ofördärvade. Eller i varje fall senast på 50-talet när ULMA, Landsmålsarkivet i Uppsala, utökat sina samlingar och Richard Broberg verkade med obruten kraft; han var ju den ende som hade både kunskaper och överblick för att göra en heltäckande ordbok över de värmska folkmålen.
Men ingen bok kom, så jag fick göra den själv.
Min huvudtanke var att den skulle gå hand i hand med vår klassiska dialektpoesi. Ljudskriften skulle med andra ord bygga på Dahlgren, Fröding och Stjerne - en ”svensk” rättstavning, kompletterad med de kända takvokalerna, helst också något så när standardiserad. Ett slags WAOB alltså - om vi nu hade någon Wermska Akademin. (Se f.ö. Inledning.)
Jag är medveten om problemen. Många av de ord som här registreras har kommit ur bruk för länge sen; vi vandrar i ett dialekternas ordmuseum. Många beskrivningar av ljud- och formlära borde kanske ändras från presens till imperfekt; de allt snabbare kommunikationerna har ändrat på de ofta förvirrande gränser man hittar på Brobergs kartor. Decennierna efter beredskapsåren 1940-45 har farit hårt fram med de genuina folkmålen, i Värmland som i alla andra landskap.
Naturligtvis saknas en del i denna ordbok, men det gäller för varje lexikon. På slutsidorna får läsarna därför möjlighet att komplettera med egna dialektkunskaper. Jag hoppas också att boken så småningom får en bilaga, nämligen en cd-skiva med ett urval av de inspelningar som nu bara finns på ULMA. Exakt uttal, tempo och språkmelodi kan inte ges på annat sätt. Tills vidare hänvisar jag till den ljudkassett med inläsningar av Räggler å paschaser som Gustaf Fröding-sällskapet utgav som årsbok 1994. (En cd med 31 inspelningar av Värmländska dialekter utgavs av SOFI 2001.)
Att det idag finns ett intresse inte bara för dialektpoesi utan också för språkliga frågor i allmänhet är alldeles klart. När jag i ett radioprogram berättade om mitt arbete med den här boken, fick jag genast ordlistor från olika håll, mest av inte helt unga damer.
Goda expertråd har jag fått av fil. dr Gerd Eklund, SOFI, och jag har tacksamt följt de flesta. För de ordbokstekniska inadvertenser som man lätt upptäcker är jag ensam ansvarig.
Med ordbehandlingen har jag fått hjälp, främst av min f.d. kollega, Per-Arne Söderstedt, men också av mina datakunniga barn. Deras tålamod med den klantige pc-maskinisten har varit förundransvärt.
Jag tackar dem alla, jag tackar hustru Bodil och hela familjen för allt stöd, och jag tackar dem som genom ord- och tryckningsbidrag gjort den här boken möjlig.
Storbrohyttan, Filipstad i augusti 1997
Knut Warmland
Förutom några typografiska retuscher och tillägg är denna upplaga i allt väsentligt identisk med den föregående. Ordet stjår "skata" har fått en etymologiskt riktigare stavning, skjår.
Denna upplaga har utökats i avsevärd grad. De nytillkomna uppslagsorden kommer från olika håll; bl.a. prosaberättelser av systrarna Agnes Westin och Maria Fahlberg, Trossnäs, samt Jac. ("Jace") Edgrens två böcker (se Källor).
Ur Birger Erikssons utomordentligt noggranna Ordlista över Gustavamålet, som utkom med en andra del 2003, har jag hämtat åtskilligt, inte minst språkexempel. Ekshäradsmålet har fått många tillägg genom Lars Mattsson, Skoghall. Likaså har Urban Andersson, denna striall mangskogingen, flitigt e-postat många ord ur sin dialekt. Till Edabonden Nils Olssons kulturhistoriskt intressanta Dagbok 1877-1907 (under utgivning) har Dick Widing sammanställt fylliga ordförklaringar som här återges i jössehärsform. Källhänvisning: (Eda).
Källförteckning och förkortningslista har uppdaterats, och för övrigt har en del rättelser och förtydliganden tillkommit. En del jfr har ersatts med = när jag hänvisar till synonymer.
"Andra tryckningen", som utgavs 2000, är identisk med första upplagan.
En cd, Värmländska dialekter, med 31 inspelningar utgavs av SOFI 2001. Ingen av dem återfinns i Värmländsk ordbok.
Knut Warmland
Dialekterna förändras, som alla levande språk. Vi talar inte likadant som våra föräldrar, och våra barn - om de nu har kvar någon dialekt - talar inte som vi. Språket förändras med verkligheten.
Vid sekelskiftet 1900 var ca 50 % av Sveriges befolkning sysselsatta i jordbruket. Arbetet var föga mekaniserat, redskap och metoder hade namn som nedärvts från generation till generation.
Sen dess har stora förändringar skett. Bara ett par procent av oss behövs nu för att producera vårt dagliga bröd och andra livsmedel, nog och övernog. Det sker med hjälp av stordrift och mekanisering. Och det sker på bekostnad av det fäderneärvda språket: maskinskötaren behöver andra ord än småbrukaren, i skogen har skotare och processorer ersatt timmersvansar, getdoningar och brûschlekhärer.
En stor del av det gamla bondesamhällets ordförråd håller alltså på att bli ett offer för glömskan. Vad återstår då av dialekterna? Formläran, bl. a. ändelserna och obestämda artikeln (jäntera, hästane, e nymåla vägg), är under uppluckring; folkomflyttningar, tidningar, radio och teve urholkar så småningom dialekten, och skolan undervisar inte i folkmål. Ljudsystemet (ô, û, â) försvinner långsammare, och mest seglivad är språkmelodin.
Men bara för att man kan höra varifrån en människa kommer (t. ex. Gotland, Värmland, Skåne), får man inte kalla hennes språk för dialekt. För det mesta talar hon en för alla fullt begriplig svenska - vi kan kalla det för en regional variant av standardspråk. En som verkligen talar dialekt blir knappast förstådd alls. Ren dialekt blir allt mera sällsynt.
Landsmålsordlistor kan göras på olika sätt. För värmländsk del kunde man naturligtvis nyttja kortlapparna på SOFI, Språk- och folkminnesinstitutet i Uppsala (f.d. ULMA). Det hade nog varit den idealiska lösningen - förutsatt att man kunde omsätta landsmålsalfabetets uttalsanvisningar till för normalläsaren mer begripliga bokstäver.
Men vi har faktiskt redan en hel del ordlistor i tryckt form. Några av dem är korta, nyckfulla, amatörmässigt uppställda, andra helt professionella i fråga om ljudbeteckning, ordförklaring och exemplifiering. Störst är Karl L:son Bergkvists och Jacob Jacobssons ordbok över Dalbymålet (ca 30 000 ord!). Roligast är Karl Rencke, som i sin Läsebok för jösshäringer (1969) ger inte bara ordlistor utan hela läsestycken med tillhörande grammatik och översättningsuppgifter.
Den värmska ordbok du nu läser bygger på en rad mindre ordlistor, som ingår i olika sockenbeskrivningar, antologier och dialektläseböcker. Också några större verk har genomgåtts, nämligen Adolf Noreens Ordbok öfver Fryksdalsmålet, Jan Magnussons Tillägg till föregående, Birger Erikssons utmärkta Ordlista över Gustavamålet samt Elsa Rinbergs Brûnskemål. Mina egna uppteckningar av målet i Fryksände (1950-talet) har naturligtvis också kommit till användning. Många ord är gemensamma för dialekterna men kan få olika uttal eller grammatisk böjning (se "Ordförrådet" i menyn "Bruksanvisning").
För en förteckning av källor se "Källor" i menyn "Om ordboken".
Av naturliga skäl saknar de flesta landskapsdialekter en "officiell" ordlista, en standardiserad stavning, liksom de saknar skrivna språkläror. (Den ovan nämnde Karl Rencke har dock gjort ett försök med jössehärskan.) Varje dialektskrivare får alltså lösa sina rättstavningsproblem på egen hand. I stort sett har de flesta, mer eller mindre medvetet, följt mönstren från pionjärerna F. A. Dahlgren, Gustaf Fröding och Oscar Stjerne. Samma tradition följs också här, men jag har i görligaste mån försökt tillämpa konsekvens i ljudåtergivningen.
Knut Warmland
Andersson, Anders ("Anders i Manghagen"): Dialektord från Mangskog.
I: FineMangen. Årsbok 1992. Dubbel ordlista: både till och från svenska.
André, Karl Rick.: Typer å toner frå mi värmlännske hembygd [= Gunnarskog]. 1959.
Axelson, Maximilian: Vandring i Wermlands Elfdal och finnskogar. 1852, 1978
Berg, Stig: Fôlkprat 1 - 3. 1979-81. (Separat ordlista av Knut Warmland.)
Bergkvist, Karl L:son: Dalby i gamla tider. 1999
Bergquist, Einar: Ekshäradsdialekten. I: Ekshärads socken. 1969
[Blomskogs hembygdsförening]: Amerikabrevet. Bygdespel 1996 -. (Stencil)
Bohlin, Sven: Från Klarälvens stränder [N:a Ny]. 1932
Borgström, Ludvig: Berättelse öfver en resa i Vermland sommaren 1845. (Värmland förr och nu 1915.) Äv. facsimiltryck 1982 av 1:a uppl. 1875.
Brandberg, Sten V.: Kristinehamnsamatörer 1900 - 1950. 1978
Broberg, Richard: Språk- och kulturgränser i Värmland. 1973. Det oöverträffade standardverket om våra mål. Kartor men ej ordregister.
Sunnemodialekten. I: Sunnemo socken. 1953
Carlsson, Fredrik: Väse. Kulturhistoriska bilder. 1907 (omslag: 1908)
Dahlgren, F. A.: Viser; Värmlänningarna. (Ordlista, gemensam för båda, av K. Warmland, i Bronellsutgåvan 1975.)
Dalbyordboken. Ordbok över det värmländska Dalbymålet, av K. L:son Bergkvist och Jacob Jacobsson. 2000
Djurklou, N. G.: Sagor och äfventyr berättade på svenska landsmål. 1883, ny upplaga 1935. (Sex sagor från Värmland, till vilka ordlistan utarbetats av Jan Magnusson.)
Eriksson, Birger: Ordlista över Gustavamålet. 1991. - Värdefullt arbete, eftersom alla böjningsformer anges, därtill fraser som visar orden i deras sammanhang.
Fôlkmåle. Värmlands Folkmålsförenings tidning. 1979- .
Fröding, Gustaf: Räggler å paschaser, 1-2. 1895-97. Efterskörd. 1914
[Hagfors skolor]: Den enda rekti lesta övver svårer ol - för vikarier å tåcker. (Stencil, u.å.)
Hedenskog, A. G.: Näfverspel i Värmlandsskogen tå Anners i Raijkula. 1912
Höglind, Gösta: I sydväst. Trankils kyrka och socken med Lennartsfors bruk. 1963
Jonsson, Henning: Norra Ny. En sockenkrönika. 1957
Kallstenius, Gottfrid: Värmländska bärgslagsmålets ljudlära. 1902
Värmländska bärgslagsmålets formlära. 1907
Översikt av Värmlands svenska dialekter. 1927
Från Värmlands bärgslag; historier på folkmål, upptecknade av GK. 1936
Karlsson, Lovisa P:n: Dialektord i Karlskogamålet. I: Karlskoga bergslag, årg. 1948, 1950 och 1952
Keyland, Nils: Svensk allmogekost, 1-2. 1919
Kjellin, Helge: Wärmeland i sitt ämne och i sin upodling. Vfon 1939-41
Larsson, Oscar: Från Finnbygden. En krönika om N:a Finnskoga. 1954
Lind, E. H.: Värmländska ordspråk, ordstäv ock talesätt. 1896. - Upptecknade i Torskebäcken öster om Filipstad. Innehåller även likn. från Fryksände sn, samlade av E. G. Sahlström. Olikheter mellan dennes Fryksdalsmål och Adolf Noreens (fr. Östra Ämtervik) förtecknas på sid. 48 i häftet.
Ljung, Ragnar, & Redell, Bengt (red.): I Värmland. 3:e uppl. 1976
Magnusson, Jan: Tillägg till Adolf Noreens Ordbok öfver Fryksdalsmålet.1880. Riksdagsman JM började redan 1864 samla ord i Gräsmarksmålet. Hans tillägg har omkr. 3 000 ord som saknas hos AN. Ljudbeteckningen är både ANs och det fortfarande gängse landsmålsalfabetets, som skapades av J. A. Lundell 1878.
Montgomery, James: Värmländsk/svensk ordbok med fryksdalsuttal. 1986
Nilsson, A. G.: Olleste ifrå Langsocken. I: Långserud. En sockenmonografi. 1992
[Nordmarks hd]: Ordlista sammanställd av studiecirkel (DHR) i Årjäng 1995‑1996. (Stencil)
Noreen, Adolf: Ordbok öfver Fryksdalsmålet samt en Ordlista från Värmlands Älfdal. 1878. - Fryksdalsordboken är den enda som ger dialektens hela ordförråd, alltså även de ord som är lika med riksspråkets. Ljudbeteckningen skapades av AN till avhandlingen Fryksdalsmålets ljudlära, 1877. Jfr Jan Magnusson, ovan. - I ordboken finns också en Ordlista från Värmlands Älvdal, med Tillägg i Jan Magnussons bok (sid. 92 ff.)
Dalbymålets ljud- ock böjningslära. 1879 (Ej ordlista.)
Nylin, Artur: Väseräver å hampadalinger. En studie av sockenboöknamn i Värmland. 1993 (Stencil.)
Nyquist, John: Från Värmlandsbygd. 1967. - Ordlistan anges gälla målet i ”Mellan-Värmland”, varmed torde förstås Gillbergs härad.
Ordbok över Sveriges dialekter (OSD). Häfte 1. 1991. Häfte 2. 1995. Häfte 3. 2000
Paulsson, Oskar: Dialektord från norra Gräsmark. 1982 (Stencil.)
Persson, Gustav: Div. uppteckningar av Hammarömål. (Stencil.)
Tia går. Dialektkåserier i Hammaröbladet 1976 - 1979.
På mål. Värmländska dialektdikter i urval av Knut Warmland. 1969. 2:a uppl. 1982. 3:e uppl. 2000
Rencke, Karl: Sockenmålet. I: I Köla II, 1959
Om Kölamålet. I: I Köla V, 1966
E läsebok för jösshäringer (= I Köla VI). 1969. - Den enda som dessutom ger dialektens grammatik; exemplen är mycket underhållande. Egen ljudbeteckning.
Rhöse, Sara: Litt tå hôrt, För ro skull, Rôbb å stôbb, Skratt å tårer. (Fyra diktböcker, med ngt prosa, 1970, 1973, 1978, 1988)
Rim och ramsor från Dalby. 1973 (Kort ordlista av K. L:son Bergkvist.)
Rinberg, Elsa: Brûnske-mål. Ord och uttryck på dialekt från [östligaste] Brunskog. 1992
Rudskoga hembygdsförening - Bo Bengtsson: Dialektord och uttryck som använts i Rudskogabygden. 1997 (Stencil.)
Sahlström, E. G.: Fryksdalsmål. Uppteckningar från Fryksände socken i Värmland [gjorda på 1880-talet]. 1915. Se även Lind, E. H.
Sandin, G. M.: Grava och Forshaga. Kulturhistoriska anteckningar. 1930
Stark, Albert: Hågkomster från Nyed. 1961
Svartengren, Teodor: Nô hôrt frå (Varmlandske) Skogsbygda. 1887
Tellander, Erik: Så var det jaggu mej [i Kärrbackstrand, N:a Finnskoga]. 1998
Turesson, Gunnar: Värmländska kulturtraditioner. 1. 1960
Warmland, Knut: Uppteckningar av Fryksändemål 1950 - 1954. ULMA, nuv. SOFI
Weinberg, Gunnar: Ol å Uttröck väst på i Värmland. 1971. - Enda ordlistan som utgår från svenska uppslagsord. Systemet har en fördel: man får synonymerna samlade.
Värmlanns Fôlkmålsförening: Årsskrefta 1968 (Bl. a. Bolstad: Arstu-Ola)
Jubileumsskrefta 1976
Östlind, Karl A.: Omkring Töck och Östen. 1930
Ibland hänvisas också till Axel Frithiofsons diktsamling Vardagsvisor, till en del skriven på Lekvattensmål; den saknar ordlista.
Noreens bok om Dalbymålet har excerperats och kompletterats med ordlistan i Rim och ramsor från Dalby, men i övrigt hänvisar jag till K. L-son Bergkvists & J. Jacobssons Dalbyordboken (2000), som även föreligger på cd-rom (2001).
R. Brobergs Språk- och kulturgränser i Värmland, 1973, har excerperats, och för utbredningen av ord, ordformer och uttal hänvisas ofta till hans kartor, vilka även återges i slutet av denna ordbok.
Kompletterande bidrag har lämnats av Solveig Holgersson (Lesjöforsmål), Svea Larsson (Norra Råda), Ingrid Lindebjörn (Kila) och Britta Peterson (Munkfors). Många goda ord från Fryksändemålet har hämtats ur efterlämnade anteckningar av Astrid Eriksson (1906-1988), Västanvik, Torsby.
Upphovsrätten tillhör författaren Knut Warmland.
Bakgrundsbilderna är hämtade från Wikipedia. Dessa får användas i enlighet med CC BY-SA 3.0
En av bakgrundsbilderna, som visas ibland, föreställer en runsten. Detta är Skramlestenen uppvisar Värmlands äldsta text på Värmländska.
Ljudbeteckning
I stort sett har följts den som använts av dialektförfattare som Dahlgren, Fröding, Stjerne, Hedenskog m.fl. Vi är ju mest vana vid svensk text, och jag tror därför att stavningar som skjorta, stjärner, berg etc. bromsar läsningen mindre än konsekvent ljudenliga som sjorta, sjärner, bärj. Ordlistan är m.a.o. avsedd inte bara som en inventering av ordförrådet utan också som en stavningsnorm för dem som läser och/eller skriver värmska landsmålstexter.
Av detta följer att stavningen inte i första hand är ljudenlig utan etymologisk: inte jâle utan gjâle (gärde), inte jysk utan ljysk (ljumske). Jag följer i det avseendet mönstret från Rencke. Full konsekvens har inte varit möjlig. Det välkända ordet jänte borde ju egentligen, med tanke på etymologin, skrivas gjänte, men det har jag avstått ifrån. Också i några andra fall förekommer alternativa skrivsätt.
S.k. accentvaggning (”cirkumflex”) markeras i uppslagsorden med dubbelskriven vokal. Vid alfabetiseringen har denna av praktiska skäl räknats som enkel, varför ett ord som kääv kommer före kävvel.
sje-ljudet i övriga fall skrivs med sj, sch eller rs. Det sje-ljud som sydvästvärmlänningarna så ofta har före l skrivs vanligen med sch; så sker även här.
Helst borde vi acceptera också ls som sje-ljud (Nils uttalas ju Nisch), men de flesta vill nog läsa de bokstäverna som två separata ljud. Här finns alltså formen storsben, inte stolsben. (Det är lättare med gärsgårs-, trots att grundformen är gärsgål.)
Sje-ljudet är vanligen ”tjockt” (ung. som tyskt ach-Laut); det torde ha kommit in i målen ungefär samtidigt med tungrots-r (”västgöta-r”, ”götaskorrning”); sådant sje-ljud förekommer i t. ex. skjuve, skön, skäre. Det sje-ljud som uppstått i konsonantförbindelserna ls och rs är vanligen inte supradentalt (som i rspr, det s.k. fors-ljudet) utan kakuminalt; tungspetsen sätts rakt upp i gomtaket. ex.: Nirs/Nisch, kôrs, försöke, storsben.
tje-ljudet stavas med tj eller (före mjuk vokal) med k, alldeles som i riksspråket: tjärn men (smör)kärne, tjärstryke men käre du. Obs. att ett ensamt k ej står för tje-ljud före hård vokal: kärre men kjarre, körke men kjôrke. Om k skall uttalas som k före mjuk vokal skrivs kh: kär (förälskad) men khär (karl). På samma sätt skrivs ghök för att markera hårt g före mjuk vokal.
”Tjockt l” markeras med landsmålsalfabetets tecken: ļ. Det finns naturligtvis regler för när l ska uttalas ”tjockt”. Så sker
1. efter långa vokaler (skaļ, kôļ, fuļ, kåļ, häļ, söļ), dock ej efter e, i och y: del, sil, syl. (Undantag: steļ, samt viļe och deļe i väster och sydöst.)
2. efter de flesta konsonanter (bļå, fļy, gļo, tämmļe, pļåt, tɑvvļer). Däremot är l tunt efter de dentala konsonanterna d, n, s och t. I förbindelsen rl försvinner vanligen r, så att kärlek, kärl och pärlor uttalas kälek, khäle och päler. Någon gång kan -rl- uttalas som supradentalt l, t. ex. förlore. Detta räknas ej som ”tjockt” l.
Skorrning
”västgöta-r”, anses ha kommit in i landskapet på 1870-talet. R uttalas skorrande i början av ord, (rör, river, ränner) samt vid dubbelteckning (darrer, varrer, Herrman). Sådan skorrning uppträder i många av de värmska dialekterna. Undantag: sydväst (Nordmarks och Jösse härader) samt den nordligaste delen av landskapet.
Vokalen a
Vi har två a-n: främre och bakre, som kan vara antingen korta eller långa. Oftast vållar de inga problem, om vi tänker på svenska stavningsregler: taļ (långt bakre), tall (kort främre), tâļ’ (långt främre, som i gâter, skâter eller det populära ordet fân). Kruxet är det korta bakre a-et, som de flesta värmlänningar har i tack, stack, backen, lang etc. Här har det markerats med landsmålsalfabetets tecken: ɑ.
Vokalerna med tak
Mest känd är ô (kôrv, slô, tôrr, bôs etc.). Obs. att ô är en hård vokal. Det innebär som sagt att uttalar man körka med ô måste stavningen ändras: kjôrka. (Jfr ”Han kôrka ôpp flaska.”) - I obetonad ställning återges vokalen lite olika. T. ex. sô ’så’ (adv., konj.) kan skrivas med ô, men i Birger Erikssons ordbok över Gustavamålet står det konsekvent sö. För egen del föredrar jag stavningen se: Hästen va se stark...
I sydvästra och norra Värmland (= Nordmarks, Jösse, Fryksdals och Älvdals härader) skiljer man på ô och û, vilket senare betecknar ett mörkt, dovt u‑ljud, ungefär som normalt rikssvenskt uttal av ”dumburk”. (Landsmålsalfabetets tecken är ”skålpundsåttan”.) Vanliga exempel är rûg (råg), stûger, dûm, bûsker, som på sydvärmska alltså skrivs rôg, stôger/stôver, dôm/dum resp. bôsker/busker.
Om â har redan nämnts. Obs. att det här, liksom i de flesta värmska måltexter, endast används om långt främre a (t. ex. tââļ = tala; tjäle). Dahlgren skrev också â + r för att markera ursprungligt ä, t. ex. vârk (= värk), men i det ordet har ju taket ingen funktion; vark rimmar utmärkt på stark.
Dalbymålets mycket öppna ä-ljud tecknas här med ”norskt ä”: æ.
Accenterna
Som en fingervisning om uttalet har också höger- och vänsterlutande accenter satts ut. Vi skiljer ju mellan enstavighetsaccent (akut) och tvåstavighetsaccent (grav). Den förstnämnda används i t. ex. ánd/en, stég/en, dvs. ord som i oböjd form är enstaviga. Grav accent används i tvåstaviga ord, t. ex. ànde/n, stège/n.
För att lättare komma ihåg de två accenterna kan man se på ett par namntyper. De som slutar på -er får akut accent, de som slutar på -e får grav. Ex. Línder men Lìnde, Stérner men Stjèrne, Brúnner men Brùnte.
Apókope - accentvaggning
Norr om en linje ungefär Bogen - Deje - Filipstad förlorar som bekant tvåstaviga ord sin slutvokal, men man behåller tvåstavighetsaccenten. Leke uttalas alltså leek, bygge blir byygg. ”Ja mötte en gôbbe sôm ledde e kvige” kan en sörvärmlänning säga. I norra delen av landskapet (Fryksdals- och Älvdalsdialekterna) heter det: ”Jä mött en gûbb sûm ledd e kvig.”
I löpande text är, som framgår av föregående mening, markering av de förlorade stavelserna knappast nödvändig; ibland kan man för tydlighets skull sätta ut en apostrof (se t. ex. diktcitaten under uppslagsorden ”bildi” och "fôrer").
Uppslagsorden i denna bok skrivs i förekommande fall med dubbel vokal (ex. leke, leek), men i de beledsagande språkproven markeras accentvaggning endast med apostrof eller inte alls. Full konsekvens har inte eftersträvats.
Trekonsonantlagen
En vanlig språklig företeelse är att den mellersta av tre konsonanter försvinner (eller ibland ersätts med annan konsonant). Välkända exempel i svenskan är husfru som blir husru, vilket i sin tur - för att underlätta uttalet - blir hustru. På samma sätt utvecklas Asfrid > Asrid > Astrid.
Detta är orsaken till att dialekterna kan uppvisa rimord som saknar motsvarighet i riksspråket. Orden skarpt, starkt, varmt och ärvt har i nordvärmska mål tappat sin mellersta konsonant samtidigt som vokalen blivit längre: skârt, stârt, vârt och ârt. (Detta gäller inte i hela landskapet; en sörvärmlänning eller bergslagsbo säger vanligen varrnt.)
Bakom fryksdalsordet ôrshöggen finns alltså ett ’ormshuggen’, dvs. ormbiten.
Labialisering
Om man säger vokalen e och samtidigt rundar läpparna går e‑et över till ö. Konsonanterna b, m och v, som artikuleras med läpparna, åstadkommer en labialisering e > ö. Ett ve (subst. ’ved’ och prep. ’vid’) uttalas i de västliga målen vö, medan ett medda ’middag’ i nordvärmska mål blir mödda. - Ibland labialiseras en vokal även utan grannskap till m eller v, ex. skyggåļ ’gärdsgård’ (eg. skidgård).
t-inskott
I konsonantförbindelserna kn och pn inskjuts ofta ett t, så att t. ex. marknad blir marktnad (vilket i sin tur, enligt trekonsonantlagen, blir mârtn/mârten). Verbet räkne blir på samma sätt räcktne eller räcktn, medan djupna först blir djuptne, sedan (pga pt > ft) djufftne eller djufftn. På samma sätt kan man förklara hur göpen/göpne får dialektformen gôftne/gôftn.
Vokalförkortning är vanlig, framför allt före konsonantkombinationer - fin (långt i) men finnt (kort i). I ordsammansättningar kan vokal ibland förkortas också före enkel konsonant: sjölann ’sjöland, sjöstrand’ låter alltså som ’sjöllann’, synål låter som ’synnål’. (Egentligen är det nog fråga om s.k. ultrakort stavelse, dvs. kort vokal följs av kort konsonant.)
Alfabetisering
Vokalen ô behandlas som o, û behandlas som u. De nordliga målens accentvaggning markeras i uppslagsorden med dubbel vokal, t. ex. leek ’leka’, men i alfabetiseringen behandlas sådana dubbelvokaler som enkla.
I förbindelserna gh och kh tas ingen hänsyn till h i alfabetiseringen: kär följs omedelbart av khär.
Orden
Ordförrådet är stort, och ingen värmlänning har naturligtvis haft det helt som sin egendom, vare sig aktivt eller passivt. Mängder av ord har fallit i glömska, och en del betecknades som ålderdomliga eller sällsynta redan av 1800-talets upptecknare. Vi kan dock utgå ifrån att språket i t. ex. Långseruds-, Brunskogs-, Mangskogs- och Gustava-listorna alltjämt är levande, åtminstone hos en äldre generation. Årtalen i källförteckningen ger f.ö. en viss ledning.
Synonymer
Olika ord eller ordformer med samma betydelse har sammanställts direkt efter första uppslagsordet. Samma synonymregistrering kan alltså förekomma under flera uppslagsord. Ibland förekommer enbart hänvisning ("Jfr..."). Sydliga ordformer noteras i allmänhet före nordliga (ex. leke/leek, stôlli/stôllet/stôllut). - I vissa ordlistor märks att såväl form som betydelse har missförståtts av upptecknarna. Ibland kan ett ord rent av få helt motsatta översättningar. Naturligtvis redovisas alla i denna ordbok, fast jag någon gång har tillagt ett ? eller !.
Substantiv
Varje substantiv följs av bokstaven m, f eller n. Ett m står för maskulinum, dvs. ordet omtalas som "han"; bestämda slutartikeln är -en eller -n. (Obs. dock att subst. som slutar på -l i en del mål inte får slutartikel. Bil, bôll, stall och kväll heter då i bestämd form biel, bôel, stâel och kväl. De flesta nordvärmlänningar säger biln, bôlln, stalln och kvälln eller kväälln.) Något realgenus finns inte i de värmländska dialekterna, och ett ord som bänken omtalas som han. (Någon gång brukas även pronomenet den - se diktcitatet under ”bildi” eller sagan om Lelltjyven å Stortjyven. I det senare fallet snarast demonstrativt pronomen.)
Ett f står för femininum, dvs. ordet omtalas som "hon"; bestämda slutartikeln är -a. Det gäller inte bara naturliga femininer (jänta, koa, marra, söstra) utan även en rad andra: gâta, stôga, klûcka, sola, boka - de omtalas alla som ho.
Ett n står för neutrum, dvs. ordet omtalas som dä, di, et eller bara ’t. Neutrerna hus, tak, gôlv heter i bestämd form hos de flesta värmlänningar huse, take etc., men i Nordvärmland är bestämd form likadan som obestämd: Sotern rammeļ ner ifrå tak, Artân rull iväg övver gûļv, Han sitter på hus, osv.
I plural slutar både maskuliner och femininer på -er elle -r: bänker, jänter, kor, söstrer. I Nordmarks härad har man dock behållit -ar som maskulin pluraländelse, ex. hästar. På Dalbymål lägger man vanligen till ett mycket öppet ä-ljud: hästæ, rivæ. (Samma ändelse används f.ö. även som presensform av verb: ho skrivæ.)
I bestämd form plural är ändelsen i sydliga mål -era (pôjkera), i västliga ‑ene, ‑ane eller ‑ne (sängene, hästane, föttne), i nordliga -ân (fryksdalsmål: stûgân, khärân) eller med kortare vokal: ‑ann (älvdalsmål: stôckann, bänkann).
Neutrer är antingen oförändrade i plural (ett hus, flere hus), eller också får de, i vissa mål, ändelsen ‑er (huser, taker). Neutrer som slutar på vokal får heller ingen pluraländelse: ett bi, flere bi. (Riksspråkets former - bin, knän, spön etc. - är ganska unga och har ännu inte slagit igenom i götamålen.) Bestämd form plur. slutar på -a (husa, taka, oļa ’orden’), men i älvdalsmålen blir ändelsen också här -an (husann, takann etc.; gäller dock ej Dalbymålet - se språkprovet).
Ändelser för obestämd och bestämd form plural har oftast ej utsatts, däremot har bestämd form singular ibland noterats (bok, ‑a).
Ordbildning
I riksspråket infogas ett s efter sammansatt förled; det heter alltså bollklubb men fotbollsklubb. Denna regel gäller ej för värmska mål, vilket förklarar sammansättningar som Kallsta-Tininga, skråbockansekt och den även i skrift vanliga formen Klarälvdalen. Jfr norsk ordbildning.
I några fall har förledens verb bytts ut mot substantiv; det heter alltså leckerstûge, vilersten, bakerstûge, vakernatt osv. I den sydvästra delen av landskapet har den götiska bindevokalen e behållits: körketorn, tannevark ’tandvärk’, vittevis ’vitsippor’, spannemål, blåsenevär, parsejârn etc.
Adjektiv
Komparativformer har normalt ej angetts, då de varierar från mål till mål, ex. breere, breare, breer. Detsamma gäller böjningsformer; dock har neutrum- eller femininform ibland noterats.
Adjektiv som är gemensamma för hela landskapet kan ha olika ändelser i olika mål, ex. stôllet, stôllete, stôllut, stôlli. De två första är vanligast i Nordmarks och Jösse härader, -ut (eller enbart -u eller -un) förekommer i fryksdalskan och övriga nordliga mål, medan -i mest hör hemma i sydvärmska mål (och i vår tid snabbt vinner terräng). Komparativ och superlativ av adj. på -ut förekommer ej; man väljer den kortare varianten på -u, t. ex. hysut (grådaskig), hysuur/hysuer, hysuust/hysuest. Observera att de västliga målen uttalar g i ändelsen -ig/-eg.
Att för varje adjektiv ange hela ändelseuppsättningen har ansetts obehövligt; den som saknar sin speciella slutstavelse må själv komplettera.
Adjektiven på -all/-allt ser ut att användas allt mindre i vår tid. Det vanligaste, åtminstone i fryksdalsmål, torde vara motallt ’motigt’, men också kusallt ’kusligt’ och smekallt ’äckligt’ är frekventa. Den socken som på 1900-talet bevarat de flesta adjektiven av denna typ, är - enligt Richard Broberg - Gunnarskog.
Verb. För starka verb har i allmänhet temaformerna angetts. Svaga verb behandlas olika i olika mål.
I söder: måļe - måļe - måļe, pp.: måļat (Stôva ä måļat)
I Jösse: måļe - måļe - måļe, pp.: måļa (Stûga ä måļa)
I öst och sydväst: måļe - måļa - måļa
I norr: mååļ - mååļ - mååļ, pp.: måårn ("måļen")
I vår tid ser perfektparticipen på -a (måļa) ut att vara på frammarsch. För utbredning och gränser hänvisas till karta nr 9. I bergslagsmål böjs 2:a konjugationens verb som första: Ho ha leka (inte: leckt) hele dan. Var köpa (inte: köffte) du denna kļocka? Möjligen är denna verbböjning en novation i dialekten. Kallstenius (SvLm 1907) nämner den inte.
Allmänt gäller, att uppslagsord med olika form och/eller uttal alltid sätts med halvfet stil, medan böjningsformerna sätts med mager.
Accenterna (ánden, ànden) fungerar som uttalshjälp, men de skall förstås inte normalt sättas ut i löpande text. Cirkumflextecknen ("taken") får däremot aldrig utelämnas.
Översättningarna, som står efter en svävande punkt, kan uppta både synonymer och förklaringar. Olikartade betydelser är ej numrerade utan endast skilda med semikolon (;). Ibland återges de ursprungliga definitionerna, men oftast har ålderdomliga ordval ersatts med nu gällande.
Proveniens. För många ord anges i en slutparentes vilken källa som använts eller var ordet noterats (se "Förkortningar"):
-Sydliga mål: GP, Krhmn, SVB, Mo, Rudsk, V-näs, Väse, ibl. äv. Kg
-Västliga mål: AA, Brsk, GW, Jösse, Köla, Lå, Mangsk, N Tillägg, Nordm, JN, R, SV, Trank
-Nordliga mål: BE, Dalby, Eksh, GA, Fryksd, Gräsm, JM, KW, N, Nordvrml, OP, Råda, Älvd, ÖFry
-Bergslagsmål: GK, Kg, Lind, Lsf, SÖ
Om källparentes saknas kan man ofta på ordets form avgöra vilken huvuddialekt det tillhör.
Brasklapp. Huvudsyftet med denna ordbok är att presentera de värmländska målens ordförråd samt - i görligaste mån - ordens uttal. Däremot kan den inte stå till tjänst med formlära och syntax för varje enskild dialekt. Om läsaren finner en viss övervikt för fryksdalsmål, så har detta en trefaldig orsak: både Adolf Noreen och Jan Magnusson var fryksdalingar, och deras ordlistor är de fylligaste. Utgivaren av den här ordboken är från Torsby.
Att enbart en sydlig eller nordlig form av ett ord anges, innebär inte nödvändigtvis att ordet saknas i andra delar av landskapet.
| â | det långa främre a-ljudet i rspr. fân ’fan’ |
| ɑ | kort bakre a, som i dial. ’bɑcken’ |
| ô | en ö-liknande vokal som i dialektalt bôrre ’borra’, kôrv ’korv’, engelskt ’first’ |
| û | ett vokalljud mellan u och ö, i väst- och nordvärmländskt rûg ’råg’, eller rspr-uttal av ”dumburk” |
| æ | det mycket öppna ä-ljudet i Dalbymålet |
| ļ | s.k. tjockt l, som i dialektalt ’bļöt’, ’fuļ’, ’gôļv’ |
| gh | g-ljud framför mjuk vokal (e, i, y, ä, ö), t. ex. ghök ’gök’ |
| gj | j-ljud framför hård vokal (a, â, o, ô, u, û, å), t. ex. gjâle ’gärde’ |
| kh | k-ljud framför mjuk vokal (e, i, y, ä, ö), t. ex. khär ’karl’ |
| kj | tj-ljud framför hård vokal (a, â, o, ô, u, û, å), t. ex. kjarre ’kärra’ |
| rs | sje-ljud som i rspr. fors; även för ls som i dialektalt Nirs ’Nils’, storsben ’stolsben’ |
Obs. dock att uppslagsordens stavning så nära som möjligt ansluter sig till riksspråkets: rock, inte råck, regn, inte rängn, osv.
| AA | Anders Andersson: Dialektord från Mangskog |
| acc. | accent (akut = enstavighets-, grav = tvåstavighets-) |
| adj. | adjektiv (ofta äv. om perfekt particip) |
| adv. | adverb |
| AGH | A. G. Hedenskog: Näfverspel... |
| André | K. R. André: Typer å toner... (Gunnarskogsmål) |
| a. u. | allt utkommet, allt som är utgivet |
| BE | Birger Eriksson: Ordlista över Gustavamålet. |
| best. | bestämd form (ex. bänken, husa, hästene, jäntân) |
| Blsk | Blomskogs hembygdsförening: Amerikabrevet |
| Borgström | Berättelse över en resa i Värmland 1845. |
| Brsk | Brunskog (oftast enl. Elsa Rinberg: Brûnske-mål) |
| Dalby | syftar oftast på Rim och Ramsor från Dalby (Bergkvist); äv. Noreen |
| depon. | deponens |
| Djurklou/JM | N. G. Djurklou: Sagor... Jan Magnussons ordlista |
| d. o. | detta ord |
| Eksh | Ekshärad (oftast enl. E. Bergquist: Ekshäradsmål, eller Noreen 1878) |
| el. | eller |
| ET | N:a Finnskoga (Kärrbackstrand), enl. Erik Tellander: Så var det... |
| f. | femininum, vid subst. som kallas "hon" |
| FAD | F. A. Dahlgren: Viser, 1875, utökade upplagor 1876, 1886, 1896 |
| Fm | Folkmåle, tidskrift (nr anges så: 1994:2) |
| Fryksd | Fryksdalen, fryksdalsmål |
| följ. | följande (ord) |
| föreg. | föregånget (av); föregående |
| först./förstärk. | förstärkande |
| GA | Gustaf Adolfs socken (enl. Birger Eriksson: ...Gustavamålet) |
| GK | Bergslagsmål enl. Gottfrid Kallstenius (1902, 1907, 1927) |
| gm | genom |
| GP | Gustav Persson (uppteckningar av Hammarömål) |
| Gräsm | Gräsmark (Magnusson eller Paulsson) |
| GW | G. Weinberg: Ol å uttryck... [Glava] |
| hd | härad |
| impf. | imperfekt, verbets dåtidsform |
| i sht | i synnerhet |
| Jfr | jämför (= hänvisn. till synonymer eller uttalsvarianter) |
| JM | Jan Magnusson: Tillägg till Noreen. (Gräsmarksmål) |
| JN | John Nyquist: Från Värmlandsbygd (Gillbergs hd) |
| Jösse | Jösse härad |
| Kg | Karlskogamål (enl. Lovisa P:n Karlsson) |
| KLB 99 | K. L:son Bergkvist: Dalby i gamla tider |
| koll. | kollektiv, kollektivt substantiv |
| konj. | konjunktion |
| Krhmn | Kristinehamnstrakten, oftast från SVB |
| kstr | konstruktion |
| KW | Fryksändemål enl. uppteckningar av Knut Warmland, 1950-talet |
| Köla | Köla-mål enl. Rencke eller H. Bolstad |
| Lind | Ordspråk etc. från Bergslagen samt Fryksände enl. E. H. Lind |
| Lsf | Lesjöforsmål, till stor del fortfarande i bruk |
| LU | Lars Ullgren, ordlista i Årsskrefta 1968, Jubileumsskrefta 1976 |
| Lå | Långseruds-mål enl. A. G. Nilsson |
| m. | maskulinum, vid subst. som kallas "han" |
| Mangsk | Mangskog (oftast enl. Anders Andersson) |
| mkt | mycket |
| Mo | ”Molkomsmål” enl. A. Stark: Hågkomster från Nyed |
| n. | neutrum, vid subst. som kallas "det"; neutr. form av adj. |
| nek. | nekad, nekande |
| N | A. Noreen: Ordbok öfver fryksdalsmålet (Ö. Ämtervik); norr, norra |
| N, Tillägg | tillägg till älvdalsmålslistan, i Noreen 1878, sid. 148. |
| N, Tillägg 2 | tillägg till ovanst., i Magnusson 1880, sid. 92 ff. |
| N:a Ny | Norra Ny |
| ngn, ngt | någon, något |
| Nordm | Nordmarks härad (SV Värmland; ej att förväxla med Nordmarks sn) |
| Nordvrml | Nordvärmland; nordvärmländsk dialekt |
| obest. art. | obestämd artikel |
| OP | Oscar Paulsson: Dialektord från norra Gräsmark |
| op., opers. | opersonligt (verb) |
| OSD | Ordbok över Sveriges dialekter, hft 1, 2 |
| pl., plur. | plural, flertal |
| PM | antologin På mål, ordlistan |
| pp. | perfekt particip |
| pred. | predikativt, som predikatsfyllnad |
| prep. | preposition |
| pres. | presens |
| pron. | pronomen |
| ptcp | particip |
| R | K. Rencke: E läsebok för jösshäringer, m.fl. |
| RB | Richard Broberg: Språk- och kulturgränser i Värmland |
| ro. | räkneord |
| rspr. | riksspråk |
| Rudsk | Rudskoga (dess ordlista kan ofta avse hela SÖ Värmland) |
| Råda, N | N:a Råda enl. Noreen 1878, s. 133 ff. |
| S | söder, södra |
| SFsk | Södra Finnskoga (Solør-mål) |
| sg. | singular, ental |
| sms | sammansättning, sammansättningar |
| sn | socken |
| SOFI | Språk- och folkminnesinstitutet, Uppsala |
| sup. | supinum |
| SV | sydvästra Värmland (ung. Nordmarks och Jösse härader) |
| SVB | Sten V. Brandberg: Kristinehamnsamatörer (ordlista) |
| SÖ | sydöstra Värmland (ibland inklusive Bergslagen) |
| T | Gunnar Turesson: Värmländska kulturtraditioner, 1. |
| Trank | Trankil, enl. Gösta Höglind: I sydväst |
| ULMA | Uppsala landsmålsarkiv, numera SOFI |
| urspr. | ursprungligen |
| uttr. | uttryck (med exempel) |
| u.å. | utan år, dvs. tryckår ej angivet |
| v. | verb |
| vanl. | vanligen |
| Vfon | Värmland förr och nu (årsböcker från Värmlands Museum) |
| VK | Värmländsk Kultur, tidskrift |
| V-näs | Värmlandsnäs |
| Vrml | Värmland |
| Väse | enl. F. Carlsson: Kulturhistoriska bilder från ... Väse |
| västl | västliga (norska) inflytelser enl. R. Broberg, 1973 |
| åld. | ålderdomlig, -t; borta i dagens dialekt |
| Älvd | Älvdalen/Dalby (mest enl. Noreen 1878, s. 133 ff.) |
| ÖFry | Övre/Norra Fryksdalen |
| > | utvecklas till |
| < | utvecklat ur |
Ordboksförlaget Ordbok.gratis
Hemsidan har publicerats av Martin Wiss i samarbete med Knut Warmlands son Nils Warmland. Martin Wiss har ansvarat för digitalisering och programmering samt tillhandahåller webbservern.